Sen sist vi hördes har barnet gått och blivit helt rabiat. Att han var snällare än de flesta barn mellan 0-1 år tar han igen med råge nu mellan 1-2. Vi kan inte hälsa på folk med barn, eller folk överhuvudtaget förresten. Han bits, slåss, knips och kastar saker. Brist på uppmärksamhet? Är det nåt fel på honom? Jag vet inte. Dålig avel, har han ont? Vet inte det heller, men det hade varit så mycket lättare om han var en hund.
Och på tal om hundar har vi numera bara två. Jag gav upp med Nova. Det känns skit på det viset att hon var en helt "frisk" hund i kroppen. I knoppen inte lika. Jag tröstar mig med att jag kämpade hårt med henne i flera år, men jag kan inte komma hela vägen med två hundar till, ett rabiat-barn och hus och hem. Tanken på omplacering fanns, men att lämna en tickande bomb, och dessutom en fertil tik till nån jag inte känner kommer inte på tal, och det jag ville hon skulle få kunde ingen jag känner erbjuda. Det var sjukt tufft att ta beslutet men så här i efterhand känner jag att det var helt rätt. Troja och Vera verkar må så mycket bättre, även om de nu har en ganska stor roll att fylla. Vem har ansvaret för att vara vaken hela natten och skälla på varje bil som kör förbi? Eller skrika högt när det kommer folk? Eller bita Troja när man blir stirrig? Det var rätt, men hårt.
Läser genom vad jag skrivit och menar INTE att jag skulle avliva Rocky om han var en hund...
Mitt jobb verkar snart vara slut och där har vi oxå blandade känslor. En viss hysteri över att jag förlorar en stor inkomst, en viss lättnad att jag inte behöver jobba precis varje helg, och då kommer det tillbaka att jag tjänar inga pengar på att vara ledig. Det där med pengar är fan inte lätt. Jag har sökt ett nytt jobb, en heltidstjänst som jag faktiskt är kvalificerad till, nackdelen där är att annonsen var i tidningen så antagligen finns många sökande. Jag hoppas väldigt mycket i alla fall. Jag vet inte riktigt hur det ska gå annars.
Och så det ni alla väntat på... Eller så skiter ni fullständigt i min jäkla vikt, och scrollar ner till slutet.
14kg! Det är så skönt, och jag är så mycket piggare. Jag kan ta på mig näääästan vad som helst utan att skämmas. Jag har gått massor med mil, och när det inte kändes nåt längre började jag springa. Ingen löpträning, men sprang så mycket jag orkade, gick och sprang igen. Så mitt recept (eftersom jag nu är självutnämnd bantningsexpert) är att röra på sig och ta bort socker ur kosten. Typ lchf.
Slut på det jäkla viktsnacket.
Ja, det är väl typ så det är nu. Hur har ni det?
