När Nikita var valp hade vi väldigt roligt åt henne för hon var så himla klantig, hon sprang in i saker när hon hade sina fnatt och Dilba lurade henne ofta att knocka kaninburar och annat som stod på gräsmattan när de busade.
När Nikita var ca 2år anade vi att inte allt stod rätt till, hon hade öroninflammation allt som oftast, slickade sig i röven minst 8 gånger om dagen och en väldig klåda. Veterinären tog ett litet blodprov som skickades på analys och svaret blev att hon var allergisk mot nåt inomhus, "inomhusallergener". Veterinären trodde då på foderallergi eftersom hon kliade rumpan så mycket.
Dyrt foder inköptes som var det godaste hundarna nånsin smakat och därför tog en säck slut väldigt fort. Jag letade efter vilka råvaror som inte fanns i detta foder som fanns i det vanliga de fick och försökte hitta ett billigare alternativ. Med blandade resultat.
I somras tyckte jag att det var riktigt illa igen och inget foder funkade, fastän jag bytt tillbaka till det dyra fodret som endast går att köpa hos veterinär.
Vi tar ett nytt blodprov, en större variant som skulle ge svar på mer. Får svar att hon är allergisk mot tre sorters kvalster. Vem kunde ana att vi har kvalster här hemma? Testet kostade multum och nu skulle hon ju få medicin mot detta oxå, inte billigt det heller. Nu har vi hållit på med dessa mediciner, som ges i spruta, sen slutet av sommaren och det har inte blivit ett dugg bättre. Dessutom har vi märkt att hon nästan är helt blind, känns taskigt när vi skrattat så åt henne för att hon var klantig när hon i själva verket inte såg.
Nu har Morgan oxå insett att hon inte ser, och att allergin inte blir bättre och vill att vi ska ta ett beslut. Det finns egentligen inga alternativ utan mest en fråga om när, och att ta steget.
Jag vet att hon inte mår bra men det är så jäkla svårt! Jag har köpt hunden och tagit på mig ett ansvar att hon ska ha det bra, men även OM vi många tusenlappar senare skulle kunna få bukt med allergin så är hon fortfarande i princip blind. Så bäst för henne är väl att få slippa detta livet, men fan, hur ska jag kunna göra detta?
Min tålmodiga, fina, första valp.
Usch vad jobbigt, lider med dig! Man blir ju gärna självisk i sånna situationer men man får ju ställa sig frågan: vad mår hunden bäst av? Ditt ansvar är ju att se till att djuren har det så bra de kan, även om det innebär att avsluta. Kan hon leva ett drägligt och värdigt liv?
SvaraRaderaTråkigt att höra, min sambos morbror hade en döv hund och de förstod inte det från början ,utan skrek och ropade men han reagerade inte, tills den dagen då de kom blod ur örat, då konstaterade de att han var döv, när vi var hundvakt så hade vi tecken som visade honom när han skulle komma, hoppa upp, och andra saker och det fungerade väldigt bra,
SvaraRaderaHan blev 14 år och dog av cancer,
det är aldrig lätt när man ska ta ett beslut om sitt djur, man vill ju ha sina familjemedlemmar kvar så länge som möjligt, för de är en del av våra liv, men samtidigt vill man inte att de ska lida....Kramar till dig.
Usch vad jag tycker synd om dig! Fick en stor klump i magen av det här =( Stora styrkekramar från mig.
SvaraRaderaFinns där för dig om du behöver en tröstande famn vet precis hur du känner:(//Magda
SvaraRaderaUsch ja. I den sitsen har man ju varit:( Inte alls lätt. Det naturligaste är väl att se till Nikitas bästa. KRAM
SvaraRaderajobbigt :o( gör så ont i hjärtat
SvaraRaderakram