lördag 28 augusti 2010

Hundar kaniner och fall.

Denna veckan är det dessa två som är kära. Störst och minst, ser skoj ut. Mindre skoj är att de var väldigt kära i varann hela natten och inte nuppar dom tyst. 
Surast av alla är jag eftersom jag hade turen att gå upp redan kl 7. 

Idag (och imorgon) har Svenska Dvärgkanin Klubben haft sin dvärg special i degeberga. Jag har haft förtroendet att väga dessa små kaniner och kolla så att de inte väger för mycket eller för lite. 
Det har varit skattjakt där priset var en ring värd 7000:- Som tur var fick ägaren tillbaka sin ring, ren och varm. 
En tur runt forsakars fallet var planerad och alla gav upp efter det nedre fallet, jag som hade tänkt ta med dom på hela rundan. Så pass synd att jag och mamma gick rundan själva, och det som vi hittade kunde vi behålla. 


Folk som har kaniner kan man tro är ett sånt folk som verkligen älskar djur då det inte direkt kan kallas tufft att ha. De flesta är mjuka människor som man ser hur snällt de beter sig mot djuren. Men det måste väl finnas nån motvalskäring. En sån såg jag igår. 
Sen jag började på hundskolan och faktiskt ett tag innan har jag fått ett stort intresse i att se hur folk beter sig mot sin hund. Jag vet inte om jag kanske blivit extrem, men jag kan inte med att folk rycker och sliter i sin hund. 
Ni har kanske fattat att det var en sån jag såg igår. Hunden kommer ut ur bilen, vill lukta lite på sin nya miljö. Hunden får ett stöddigt ryck i kopplet och ett skrikande siiiiiiiiiitt! Hunden sätter sig men reser sig snabbt igen för att den vill faktiskt lukta på sin omgivning. Två nya ryck och "kan du sätta diiiiiiig!" hunden lägger sig. Föraren börjar gå och hunden som nu börjat bli ganska stressad drar lite varav det resulterar i ett ännu hårdare ryck och ett "dra inte då!". 
Jag vågade inte bråka med han som gick med hunden men jag fick reda på att det var inte hans hund och det gör genast det hela ännu värre. Däremot var jag mycket noga med att berömma hunden jag höll i högt och tydligt varje gång kopplet inte var sträckt mot den andra hunden. 

Är detta en effekt av folks okunskap på 70-talet eller är det bieffekten av alla dessa förbannade tv-program med den ena uråldrade metoden efter den andra? Ska det va så jävla svårt att hålla sig lite uppdaterad inom forskningen när man kallar sig hundtränare?

Nä nu är det dags för kudden, tidig morgon imorgon oxå. Jag ska vara på jakt & fiske mässan i bosjökloster och något säger mig att jag ska få se prov på ännu värre metoder. 

Stackars djur. 

Skyller stavfelen på min iPhone. 





1 kommentar:

  1. Har missat detta inlägget innan. Men jag är isåfall också extremt. Jag är allergisk mot ryck och slit.. Om någon som skulle passa min hund gjorde så.. jag hade sagt upp vänskapen! Direkt.
    Men jag gör som du, när det inte funkar att säga till. Jag kör med psykologi och berömmer Tusse tusenfalt! Ja, du har kanske hört vad jag gjorde på JS uppvisningen.. hehe. Om inget annat så känner så känner jag hur jag får en mental seger.

    SvaraRadera