Jag har ju haft en väldig otur med mina bilar. Iallafall med dom nyare. När jag köpte Saaben var det den nyaste bilen jag nånsin ägt, det var en -04. Jag hämtade bilen på måndagen och på onsdagen löpte en kråka amok på den. Liksom torsdag och fredag. På fredagen parkerar det en gubbe bredvid mig på jobbets parkering, jag sitter i bilen för Morgan är inne och handlar. Sen ska gubben ut ur sin bil, jag är tydligen ivägen och han slår upp sin dörr i min. Jag blev ju såklart skitarg och han tyckte på att det gjorde väl inte så mycket, den var ju så skitig ändå. Kråkjävel. Sen gick Saaben i graven och det kan jag inte skylla på nån annan än mig själv och ett rådjur.
Sen blev det en Volvo, oxå en -04, fortfarande det nyaste jag ägt. Jag hade haft bilen en månad när jag mötte en äldre dam på en 70 väg i skogen. Damen körde en liten Toyota, den var så liten att man skulle kunna köra mitt på vägen, trodde hon. Min backspegel fick veta bättre.
Nu har jag haft bilen i 8 månader, och igår fick jag för mig att granska den lite bättre, nytvättad som den var. Jag kan räkna till minst 10 parkeringsskador på höger sida. En bula, ett rött skav och en massa repor, eller vad man ska kalla det, när lacken går sönder men inte blir bulor.
Det lustiga är att allt finns på höger sida, alltså på den sidan som är mot affären. Mitt jobb. Jag tar alltid den parkeringen som är längst ut från affären, tydligen en olycksdrabbad plats.
Så vad beror det här på? Skiter man i det när det inte skadar ens egen bil? Är man så rik att det kvittar på ens egen bil? Uppfostran? Eller är man bara för korkad för att fatta att andra vill ha sina saker hela?
När jag var liten fick jag lära mig att alltid vara försiktig när jag öppnade dörren på parkeringar, och det är jag fortfarande. Det var kanske så man gjorde förr. Nu är det sällsynt, ungarna slänger upp dörrarna för dom ska ut! Och föräldrarna tittar inte ens på bilen som stod ivägen, utan stänger dörren efter sina små barn, för de vet ju inte bättre. Det ska min unge få lära sig iallafall.
Eller det är kanske så enkelt att det är jag som är korkad, som värderar en bil så mycket. Något materiellt.
Är jag löjlig som är rädd om mina saker?
Det är både brist på respekt och idioti från andra. Folk kan min själ lära sig att vara rädd om andras grejor och framför allt bilar. Har man barn kan man faktiskt barnspärra dörren så att den inte går att öppna inifrån och då kan ungarna inte banka upp den.
SvaraRaderaHehe! Sorry gummsan, men du VET att jag inte kan/kunde hjälpa det men jag DIGGA ju faktiskt Kråkan lite!! Å när jag nu får höra tala om honom igen så sitter jag här och kan inte låta bli att dra på smilbanden! Erkänn, hade han inte nåt visst ändå?! Haha, som din bil såg ut! Tänk att nåt så litet kunde ställa till det SÅ mycket!
SvaraRaderaMen det här andra med din bil är inte så kul... Tråkigt, förstår om du blir sint, vet hur rädd du är om alla dina saker och speciellt din bil! Kram på dig!
Du har helt rätt Emma. Man ska vara rädd om sina grejor och att vara rädd om andras grejor är en självklarhet. Vad skönt att den respekten inte går förlorad i nästa generation:-)
SvaraRaderaHåller med dig. Jag lär mina kids att ta det lugnt med bildörren i alla fall och är det trångt så får jag gå runt och öppna. Och där med basta!
SvaraRaderaOch grattis till bullen i ugnen, så här sent ute har jag aldrig varit. Jag har helt enkelt missat skvallret! Fick reda på det igår :) ROLIGT!! :) :)
Kram Carro
Tack Carro. Tror inte du missat skvallret, jag har försökt att va lite hemlig ;)
SvaraRadera