Anders Hallgren.

Fan va bra det var! Han var så rolig att höra på, finkelerade och hade sig när han berättade sina historier och stämningen var god.
Det jag värnar för kom han på redan på 60-talet. Nu, 50 år senare är det fortfarande inte helt erkänt. Jag vill rekommendera alla som håller hårt på ledarskap osv att åka på någon av hans föreläsningar!

Självklart var jag tvungen att göra bort mig. Det blev inte många timmars sömn i natt och det klingar väl inte helt fint med att sitta på en stol hela dagen. En timme är väl precis vad jag klarar av och sen kände jag hur ögonen började slöa. Jag skruvade mig i stolen och jag undrar om jag satt rakt hela tiden. Paus. Pjuh! Jag klarade mig. Nästa pass på stolen klarade jag väl oxå sisådär en timme sen samma sak igen. Jag blundade med ett öga, skiftade öga, bytte ställning i stolen, hamnade med armbågarna på bordet och händerna fick hålla mitt huvud rakt. Jag lyssnade på vad han sa och plötsligt trillar mina armbågar av bordet. Fan! Jag somnade! Lotta skrattar och tjejen som satt på andra sidan skrattade oxå. Sen blev det paus igen, vilken tur jag har..
Sista passet var det mycket skrivande, och jag skriver och skriver tills jag får kramp i handen, kastar från mig pennan, gör en ansträngd min och gnuggar min hand.
Anders frågade om det gjorde ont?
Fan han pratade med mig, -Eh, ja..
Ja då sitter du inte och somnar iallafall.

Jag vet inte om jag ska va glad att jag pratade med Anders Hallgren eller att jag ska skämmas för att jag blev påkommen!?