Jag tänker inte på det hela tiden så det är inget jag ältar (som allt annat) men ändå, så fort jag blir påmind om honom bölar jag som en liten glytt. Typ nu. Så kommer det nåt smarthuve som säger "bara gråt om du behöver det". Men se så funkar det inte.
För inte så länge sen kom det en dam till affären som jobbat på hemmet. Hon bara berättade en liten historia, inget speciellt alls men orden "din morfar" räckte för att jag skulle börja lipa. Och där står jag, i kassan och kommer ingenstans. Känns inte riktigt bra.
På julafton när jag kom till mamma tittade hon på vissla-Johanna-filmen. Jag har sett den filmen många gånger och aldrig reagerat, men så den här gången, dör gubben, det blir begravning, prällen säger nåt om att gubben inte hade nån familj och då reser sig pojken upp och säger att han var iallafall min morfar. Gissa vad? Jag tjuter.
Det är ju liksom sådär pyttelite som behövs för att jag inte ska palla.
Så hur gör man? Hur sörjer man ordentligt?
Tror man sörjer bäst genom att minnas. Det är ju så han lever vidare, genom dina minnen<3
SvaraRaderaTänk på det fina som var bra när han levde, även om det känns sorgligt ibland, så kan det väl få göra det <3
Kramar!
Sorgen kan ingen bestämma över. Den tar den tid den behöver. Släpp taget och låt det hända. Tiden läker alla sår, även sorg.
SvaraRaderaKram
Sorg är mög. Jag vet inte heller hur man gör när man sörjer. För att till slut ha sörjt "klart" alltså. Kanske tar tårarna slut så småningom ifall man låter dem komma ut då och då, men sorgen....... Den är liksom inte riktigt slut ändå. Den kanske aldrig tar slut heller. Kanske är den något som man får lära sig att samsas med. Ingen aning. Oavsett så kan det kännas bättre att tillåta sig att vara ledsen än att stänga inne det jämnt. (Även om det är mindre kul i affären.) Kram Emma! /Kristina
SvaraRaderaDet enda man kan göra är att ge det tid. Det är över 3 år sedan pappa gick bort, och än idag räcker det med en liten sak för att jag ska gråta. Jag tror inte det försvinner, men med tiden blir man bättre på att hantera det. Din reaktion är fullt normal, det har ju trots allt inte gått så lång tid. Tänker på dig, kram!
SvaraRaderaDet är inte sorgen som är värst, det är saknaden. Saknaden och de där små sakerna i vardagen som påminner om din morfar. Låt dig saknas, det finns inga regler för hur man sörjer. Sörj på det sätt som känns bra för dig. Framförallt, låt det ta tid.
SvaraRaderaKram
Jag blir glad för era kommentarer, fastän varenda en har gjort mig ledsen. Ledsen på ett bra sätt, hajjar ni?
SvaraRaderaKram