Mr. Lillskit

Idag fyller lille skiten en helt halvår, shit! Jag kan inte fatta det, för ett halvår sen rätt så exakt var han så nära att komma ut, och han kom ut, och jag ville bara att dom skulle ta bort honom. Helt sjukt efter allt kämpande ville jag inte alls ha honom där på mig. Iallafall inte så där meddetsamma. Såhär i efterhand är jag lite ledsen för att jag inte kunde känna som man borde känna. Längtan och kärlek. Jag ville bara få knipa ihop benen och blunda.
Det var väl tur för den där Rocky att han blev så fin och go, för nu älskar jag honom till månen och tillbaks.

Nytt för 6 månader är att han sitter själv, ganska länge men han trillar ibland ändå. Han går i gåstolen och har nu kommit på att han kan stå på alla fyra, som hundarna, sen juckar han så fint. Han äter hela portioner gröt men potatis/rödspätta är så äckligt att man klöks och dreglar massor. Banan är oxå gott, en hel slank ner igår. Och det bästa av allt, han sover mellan 23:00 och 10:00. Oftast hinner jag vakna först, gör vid mig, äter osv. Sen vaknar han efter en stund, glad som vanligt. Han är så jäkla fin!


Han har många kompisar oxå, och det är så kul att se dom tillsammans. Han tittar efter hundarna och så fort de möter hans blick skrattar han helt underbart. Troja ligger nästan alltid bredvid honom på filten och hon har koll på att hon inte trampar på honom. Han kliar henne i pälsen och hon låter honom klättra på honom.

Jag ska förklara läget lite med Nikita. Jag orkade inte igår, fan vad ledsen jag var.
Vi hade ju redan bestämt att hon skulle avlivas pga allergin som vi inte fick rätt med trots medicinering, och som grädde på moset verkade hon vara helt blind. Men det var ju det där med att ta steget som var det jobbigt. Jag frågade Morgan i helgen om han kunde åka och göra det, och det kunde han om jag beställde tid. Jag mailade veterinären igår, förklarade läget och att han kunde få återkomma med en tid. Han ringde redan en halvtimme efter, förklarade att han skulle ha semester och tyckte det var bättre att göra det nu än att vänta 2 veckor. Sen kommer det, kan ni komma ikväll kl 6? Där bröt jag ihop, ja varför dra ut på det? Bestämmer tiden och berättar bölande för Morgan att han får gräva ett hål och åka iväg med henne på kvällen. Det blev en jobbig dag.

Hur skulle jag nu kunna göra sista dagen då bra som möjligt för min Nikita? Hon tycker inte om att ut och gå, hon vill inte träna och sover mest. Jag tänkte att hon kunde få ligga på sitt favorit ställe, på brunnen, men solen var ju borta så det passade inte. Hon fick istället ligga i vår soffa. Hon fick potatis gratäng (med lök i, men spelar till nu) en kotlett, slabbet i stekpannan och Rockys ersättning. Så sjukt, sista måltiden. Sen åkte hon och nu är hon borta.

Jag vet att vi tog rätt beslut och vetten bekräftade min blind teori, han petade henne nästan i ögonen utan reaktion och när han lös med lampa fick han ingen reaktion alls. Så, jag mår bättre idag för jag vet att det hade inte blivit bättre ändå, men... Utan Nikita hade jag inte varit där jag är idag, jag har henne att tacka för mycket.