Frånvarande.

När jag blev 18 damp det ner ett brev på posten från dom som betalar ut underhåll. Det var en frågan om att kräva förlängt underhåll. Inget att bry sig om eftersom jag inte bodde hemma längre.
Men jag tog tillfället i akt att kolla upp vem den där människan var som satte in pengar till mamma varje månad (tror jag) som hette Peter och var 50% Emma.

Fick reda på att han fyllde 40år det året och jag skickade ett grattis kort till honom. Kort därpå ringde det folk hem till mig som jag inte kände. Fruntimmer. Som berättade att de kände min pappa och han hade blivit så glad för kortet. Han vågade inte ringa själv förstås.
Sen pratade jag med honom lite på telefon och det var inget märkvärdigt. Jag och Morfar letade upp var han bodde och våldgästade. Tydligen hade jag fyra syskon varav den äldsta pojken bodde hos sin far. Nästa unge var en syster som hade hört talas om att hon haft en syster nånstans men hon inte kunde träffa.

Om vi då dyker upp hemma hos den här Peter mitt på dagen en lördag, skulle han väl kunna köra och hämta systern, som bodde hos sin mor, så hon kunde få hälsa på sin syster, men se det går inte när man redan druckit nån kaffegök. Systern fick cykla.

Sen flyttar Faren närmare, ca en mil härifrån, med äldsta ungen. Och jag tror att de ska komma och hälsa på skitofta nu. Nä se det går ju inte för ungen är bara 14, får inte köra moppe, och Faren är ju drucken efter jobb på fredag till jobb på måndag. Då hamnar ansvaret på Emma som ska hälsa på hela tiden. Helst dricka lite gök oxå.

Faren skaffar rumänska som stjäl dammvipporna, Emma skrattar. Det var nog typ där jag började dra mig på riktigt för att hälsa på.

Nu har jag en hel bunke syskon, från att inte haft ett enda tills 16 års ålder.
En Hampus, en Simone, en Vincent, en Zack och en Linus.
Och syster Simone fick en dotter idag så nu är jag Moster!

Grattis Simone!