Inte så långt kvar nu.

Imorgon är det intruduktions (stavas det så?) på hundskolan. Inget konstigt med det, har jag varit på flera gånger. Fast denna gången är det lite konstigt. Jag ska inte sitta mitt bland alla människor och vara helt anonym, jag tillhör instruktörerna. Monica är där och kommer väl att prata om det mesta och det viktiga. Men jag ska ändå ta mig i kragen och presentera mig för alla dessa människor.

Att tala inför grupp.

Har alltid varit något jag tyckt varit jobbigt. I skolan gjorde jag inte mina läxor bara för att slippa stå där inför klassen och göra den här satans redovisningen.

För två år sedan skulle min kusin gifta sig. Jag skulle vara en av fyra tärnor. Kusin ville att vi skulle läsa ett stycke för brudparet i kyrkan, något hon valt ut och delat upp i fyra delar. Jg bad om dispans. Hon sa att hon ville gärna att vi gjorde det för att det betydde mycket för henne. Klart att jag ställer upp för min kusin, även om det känns jobbigt. Så jag får den kortaste biten och tränar hemma.

När 20:e Oktober -07 är här är jag bara nervös för att läsa inför alla.. Annars är allt helt lugnt, alla kommer ju ändå bara titta på min kusin.

Så kommer den här stunden när jag ska läsa. Någon filmar. Jag går fram och börjar läsa, och det går faktiskt ganska bra. Sen vet jag inte vad som hände riktigt men jag får rabbla igenom de sista 2 meningarna jättefort, springa upp på altaret där jag stod innan och där brast det. Där står jag, i kyrkan, gråter hejdlöst, vid helt fel tillfälle, och jag får inte stopp på det!

Kusin liknar en fågelholk, och frågar om det var så hemskt. Jeanette flinar och säger att till mig att jag bölar på fel ställe, och då börjar jag flina samtidigt och tårarna rinner ännu värre.

Bröllopet var jätte fint!

De lyckliga tu<3

Mamma, Kenne, jag och Morgan

Nu ska jag övervinna min rädsla. Detta är något som jag ska klara av!